Arbetarbiblioteket
Ivar Lo-statyn på Mariaberget i Stockholm. Foto: Raul Leikas
Här kommer vi (oftast brevbärare Mats Hallberg (mats.hallberg@hotmail.com), som skriver krönikor och om litteratur i SEKO-tidningen På alla plan) att regelbundet presentera olika arbetarförfattare, både klassiska äldre och de nya aktuella.
Först ut är Ivar-Lo Johansson och Moa Martinsson.
Ivar Lo-Johansson 1901-1990
Ivar Lo Johansson var noga med att litteraturen skulle ha ett ärende, en social tendens. ”Författarens uppgift är att försvara språket och göra revolt mot förtryck”. Denna ståndpunkt kan ses som den mest centrala, i ett författarskap som hade frihet som gemensamt tema.
Vem var då denne egensinnige produktive solitär? Han ratades av Svenska akademien. Ändå har det instiftats flera priser i hans namn. Begravningen sändes direkt i tv. Enligt Den svenska litteraturen skrev han nyfiket, sinnligt samt konkret och uppnådde hela fyra högplatåer.
Ivar Lo var bastant som en sörmländsk ek, ägde en stark självkänsla, var en knivskarp iakttagare, fåfäng (ville hyllas), äregirig (ett nyckelbegrepp), en disciplinerad morgon- och fackföreningsförfattare och en hängiven yrkesman som såg böckerna som sina barn.
Föräldrarna var statare. Från att ha varit dagsverkestorpare på ett gods i Ösmo, lyckades de med stor möda att flytta in i ett egnahem. En morbror och äldre bror betydde mycket för detta lyft i tillvaron. Tyvärr närde Ivar Lo ett oresonligt hat gentemot brodern. Föräldrarna har han dock hedrat mer påtagligt än vad andra kollegor hyllat sina föräldrar. Han föraktades under sin uppväxt för att han drömde, läste och omfamnade naturen istället för att ägna sig åt kroppsarbete. Försörjde sig i ungdomen som bland annat brevbärare. Blev sedermera en duktig stenhuggare. Bevis på detta kan skådas på Stockholms Centralstation.
Han gav sig ut i europa med föresatsen att skriva om arbetare i jordens alla länder. Detta omöjliga projekt resulterade i fem reportageböcker. Senare i livet kompletterades denna journalistik med några epokgörande fotoböcker. Ämnen som åstadkom livlig debatt var den ovärdiga åldringsvården, hans tvivel på idrotten samt försvaret av utsatta grupper såsom zigenare och hemlösa. Ivar Lo levde under knappa förhållanden. Blev dessutom svårt sjuk i samband med skildrandet av kolgruvearbetare i England.
30-talet innebar att han blev en etablerad författare. Unika erfarenheter diktade fram odödliga verk som till exempel God natt jord, Kungsgatan och Bara en mor. Nämnda titlar fick diverse effekter. Avvecklingen av det avskydda statarsystemet påskyndades. Ungdomsproblem i storstan ventilerades. Hans verk Bara en mor filmatiserades sedan i mitten på 1940-talet och han nådde i och med det ut till en bredare publik. Sköna Eva Dahlbeck, stor skådespelerska i Sverige under samma tid, förevigade bokens huvudkaraktär Rya-Ryas orättvisa öde genom en gripande rollprestation.
Ivar Lo uppmärksammades även på ett oönskat sätt i och med att Geniet utgavs på 40-talet. Det blev skandal när denna roman om ensamhet i puberteten blev känd bland folk.
Jag anser personligen att Ivar Lo kan bli sträv och ha en för resonerande stil. När han som bäst lyckas minska avståndet mellan liv och dikt, är han emellertid en fröjd att ta emot. Rekommenderar därför helhjärtat den självbiografiska romansviten från 50-talet plus de fyra volymerna memoarer. Yttersta syftet med de hyllade memoarerna var att uppenbara och genomlysa. Att göra det egna livet till ett konstverk (litteraturforskare Holmgren).
Ivar Lo blev bitter på många av sina samtida kolleger, ABF och alla som inte vårdade arbetarrörelsens ideal. Däremot älskade han yngre kvinnor, barn, djur, resor, restauranger, åka i snabba bilar och spontana infall. Han var en entydig realist som privat var svag för folktro och romantik. Levde spartanskt men blev tämligen förmögen. Sällskapsmänniska som valde att leva ensam. Han måste kännetecknas som en motsägelsefull person. Denne mäktige yrkesman satsade sitt liv på att skapa en litteratur som tröstade och hade förmåga att förbättra våra livsvillkor. Ola Holmgren formulerar i sin biografi en tes som placerar in Ivar Lo i ett sammanhang: Han har kommit att identifieras med avgörande sociala och kulturella förändringar i Sveriges moderna historia och har kommit att spegla rörelsen från land till stad, från jordbruksbygd till industrisamhälle, från fattigsverige till välfärdsstat.
Moa Martinsson 1890 – 1964 !
Med rötterna i fattig-Sveriges egen armé av okuvliga arbetarmödrar, intog hon till slut en position som hela landets frispråkiga och godhjärtade Moa. 1954 ordnades en turné där populära Moa och Karl Gerhard var dragplåster. Trots en sen debut blev det tjugo böcker. Någon avslöjande biografi om äktenskapet med Harry blev tyvärr aldrig skriven.
Hon föddes som Helga Maria Swartz. Uppväxten var ofattbart hård. Styvpappan var en svartsjuk periodare som hade svårt att behålla en plats. Den älskvärda modern tvingades flytta runt i Norrköpingstrakten för att livnära familjen på städ- och fabriksjobb. Lilla Helga fick ofta ta hand om sig själv. Att döma av romansviten som börjar med Mor gifter sig, hade hon ändå livsaptit. Perioder av halvsvält, splittrad skolgång och utanförskap; bidrog till att hon mycket tidigt i livet blev medveten om den påtagliga skillnaden mellan de som har och de som oftast får klara sig utan livets nödtorft.Fast Helga hade klassens bästa betyg fanns inte chansen att läsa vidare. Istället erbjöd ungdomstiden en tillvaro som barnflicka och framför allt kallskänka. I restaurangkök runt om i landet blev hon hemmastadd.
Ändå offrade hon sin karriär, då hon gravid gifte sig med en ståtlig stenarbetare, som bodde torpet Johannesdal i Sorunda. Detta torp, liksom sin klass, blev hon troget livet ut. Här födde hon fem söner, varav två omkom genom drunkning. En katastrof kommer sällan ensam. Maken som Helga tänkt skilja sig ifrån på grund av bråk, superi och vantrivsel, tog sitt liv efter att ha blivit nervsjuk. Dessa tragedier innebar en tids vistelse på sjukhus. Den usla ekonomin avhjälptes något genom en insamling.
Maken och en lärarinna på orten blev inkörsporten till fackföreningspressen och syndikalisterna. I det bonde-konservativa Sorunda satt Helga till och med en mandatperiod för SAP. På möten var hon debattglad. Tidningar som hon regelbundet medverkade i var bland andra Brand, Arbetaren samt Tidevarvet. Det var i den i den sistnämnda tidskriften som hon skapade sig en ny signatur efter en dansk roman. Det omfattande skrivandet i press blev en nödvändig träning inför framtiden. Många klagade på Moas språkbehandling.
1927 kom den betydligt yngre Harry, nästan mot hennes vilja, in i Moas liv. Om grunden för det problematiska äktenskapet formulerar sig Kerstin Engman i M.M –ordet och kärleken: ”Hon var en orädd debattör, provocerande och ibland aggressiv. Han var en hänförande berättare, charmfull på gränsen till inställsam. Båda var intelligenta, fulla av skrivkraft, besatta av att ge tankar, känslor och upplevelser språklig form.”
43 år Moa då hennes debut Kvinnor och äppelträd publicerades. Redan här introduceras författarskapets tre viktigaste teman: Kvinnan, det arbetande folket och kärleken. Prästerskap och annan överhet avskydde hon. Första kapitlets berömda bad i bykstugan återfinns ofta i olika antologier. I den litteraturcirkel jag tillhörde nästan lika länge som min anställning på Posten varat, så läste vi denna bok. Har för mig att vi var ganska kritiska.
Är inte kapabel till ett helhetsgrepp på hennes produktion. I Den svenska litteraturen framhåller Lars Furuland hennes främsta historiska roman Rågvakt, östgötaeposet som inleds med Vägen under stjärnorna (skildrar bondesläkter i Kolmårdskogarna) samt romanserien om torparhustrun Betty. Hon anses vara en mästare i att skildra hur kvinnor kunde göra en grym tillvaro uthärdlig.
Moa är en angelägen författare med unika erfarenheter som lyckas berätta på ett gripande sätt. Det som möjligen kan vändas emot henne är brister i komposition, alltför stark påverkan från muntlig tradition och ett drag av att vara entydig. Som läsare vet man alltid vem som gör vad och varför.
Litterurhandboken (red. Björn Linell) betonar hennes temperament, den sociala indignationen samt humorn. Inte minst var hon en motvikt till sina manliga kolleger med sina ”pojkbiografier”.
” –Man kommer ju till himlen när man dör, sa jag lite vagt och lågmält.
- Gör man? Nej vet du Mia: det gör man inte.Man kommer ingen vart.Lika litet som när man är död som när man lever. Man är där man är och får vara den man är i evigheters evighet.” (från sid. 248 ur Mor gifter sig)
Mats Hallberg
Bra initiativ!