Skarpt läge – Nyvässade texter i tiden
Redaktör: Victor Estby
Sidor: 212
Föreningen Arbetarskrivares sjunde antologi Skarpt läge – Nyvässade texter i tiden handlar om dagens Sverige – utifrån, inifrån och underifrån.
Skarpt läge är 200 sidor fyllda med noveller och dikter. Ilskna, kärleksfulla och dråpliga. Varje bidrag är ett stycke liv, nära nuet och tidens värk. En partsinlaga med budskapet att livet ofta borde vara annorlunda, ha gett människor bättre förutsättningar och där solidaritet och självkänsla måste få mer plats.
Klassperspektivet är tydligt bland de 21 medverkande författarna. Spännvidden är i sedvanlig ordning avsevärd. Här blandas ung med gammal, olika yrkesmeriter, Norrland med Skåne och över hälften råkar vara kvinnor.
Författarna är:
| Sven Wernström (Vikbolandet) | Aino Trosell (Stockholm) | Maria Hamberg (Ullånger) |
| Jenny Wrangborg (Stockholm) | Torgny Karnstedt (Båstad) | Micke Evhammar (Stockholm) |
| Birgitta Edberg (Stockholm) | Gustaf Forsell (Sundsvall) | Oscar Garcia (Stockholm) |
| Richard Jändel (Göteborg) | Maj-Len Lyth (Stockholm) | Jane Morén (Stockolm) |
| Ragnvald Nilsson (Ånäset) | Mimmi Sandberg (Falun) | Heli Kittilä (Vårgårda) |
| Pelle Olsson (Stockholm) | Erik Pousette (Helsingborg) | Sonja Sigvardsson (Stockholm) |
| Andreas Svanberg (Örkeljunga) | Ann-Gerd Simu (Oslo) | Kerttu Jokela (Stockholm) |
Antologin ges ut med stöd av Transportarbetareförbundet, SEKO – Facket för Service och Kommunikation, Runö utbildnings- och utvecklingscentrum samt Läs för mig pappa – projektet.
Recensioner av Skarpt läge:
Arbetaren finns fortfarande
Recension i NSD
Skarpt läge – Nyvässade texter i tiden
En antologi utgiven av Föreningen Arbetarskrivare
Redaktör: Victor Estby
Föreningen Arbetarskrivare bildades 1990 och har i skrivande stund cirka 130 medlemmar. Skarpt läge är dess sjunde antologi. Och som hemsidan berättar består skribenterna i föreningen av en rik flora alltifrån byrålådeskrivare till etablerade författare som Aino Trosell och Maria Hamberg.
Vad är en arbetare anno 2010? Och finns överhuvudtaget fortfarande något som idag kan kallas för arbetare? Är inte det något nattståndet som tillhör en svunnen tid med rykande fabriksskorstenar och Hylands Hörna på tv? För nu är vi ju moderna, globaliserade ”medarbetare” i stället, eller?
Tillkomsten av Skarpt läge bottnar i en känsla att begreppet arbetare håller på att tunnas ut, nästan ifrågasättas som ett uttryck, enligt Andreas Svanberg som varit förenings ordförande sedan 2007.
Och med 24 noveller och några dikter skrivna av 21 olika skribenter/författare vill föreningen dra sitt strå till stacken för att förklara att bakom varje producerad bil eller lastbil, varje glänsande kontors- eller snabbköpsgolv, ja, bakom den skinande tallriken på favoritrestaurangen där vi äter våra drömmars mat, finns det människor. Människor som arbetar i sitt anletes svett. Och för det mesta i medieskugga.
Det kan tyckas vara en ambition som slår in öppna dörrar. Och lite ringde en varningsklocka hos undertecknad att här kommer ett gäng tråkiga och likformade texter från arbetslivet. Men så fel jag hade, med några undantag.
Skarpt läge är förstås ingen kioskvältare, men den är drygt 200 sidor av liv och kamp och humor och kärlek och vrede och allt vad ett mänskligt liv kan innehålla. Och solidaritet, med Jenny Wrangborg dikt Löftet som grädde på moset. En dikt som börjar med ”vi gav varandra ett löfte/vi ställde oss bredvid varandra/ställde upp och/ställde krav på varandra”.
Wrangborgs erfarenhet som kallskänka blev för övrigt till en prisad diktsamling som kom ut i våras.
Skarpt läge har ett underifrånperspektiv och det är därför inte att förvåna att flera av novellerna handlar om kvinnor, flyktingar och invandrare. Alltså de som generellt sett är längst ned på löne-och klasstegen.
Det är slit och kiv men även humor, som i Jane Moréns novell Betty och klasskyftorna där räddhågsenhet kontrasterar glödgad vrede över sakernas orättvisa tillstånd i ett samhälle där medelklassen alltmer blir alltings mått, inte minst i media.
Torgny Karstedts Flykten är en annan novell att lyfta fram. Det är en sorglig historia om Siamak från Iran och skildrar en människas uppgång och förfall, i dubbel bemärkelse. Siamak blir lite grann sinnebilden av den stolta flyktingen som i det nya landet börjar känna utanförskap och meningslöshet och när äktenskapet börjar knaka tar ut detta i blinda aggressiva utfall mot feminismen och andra väderkvarnar.
Det finns många noveller att lyfta fram, men utrymmet i en recension är begränsat. Aino Trosells båda noveller är dock några av mina favoriter i antologin. Den ena är en mörk berättelse om självmord av en arbetskompis, där oförmågan eller oviljan att verkligen se vad som var på gång, möjliga signaler och sådant, är dess svarta klangbotten.
Trosells andra novell heter Min relation till Camilla Ström och är en underbar liten pärla med oväntade vändningar. Anslaget är ett brev till berättarjaget som är en kille på 24 år där det står att han fått besöksförbud.
Dubbelbottnad är bara förnamnet för att beskriva novellen.
Skarpt läge – Nyvässade texter i tiden är en doldis i den väldiga bokflod som sköljer över oss. Det är synd; dels för att novellen verkar vara satt lite på undantag, dels också för att den bryter mot ett geografiskt perspektiv som domineras av livet söder om tullarna. Arbetare finns. Och de finns över hela Sverige. Och, för den delen, över hela världen.
Av Ingemar Nilsson
http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5763937
UTDRAG ur BTJ
Skarpt läge är den sjunde antologin som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare, en förening för författare som skriver ”med utgångspunkt i arbetet”. Liksom tidigare samsas mer etablerade författare exempelvis Aino Trosell, Maria Hamberg och Sven Wernström med sådana som har skrivandet som hobby eller ännu väntar på sina genombrott. Dikterna och novellerna i samlingen håller genomgående hög kvalitet och många av dem är rent av mycket bra.
Till den senare kategorin hör exempelvis Jane Moréns novell om klassamhällets återkomst, Betty och Klassklyftan, Jenny Wrangborgs dikt Löftet, som handlar om solidaritet samt Andreas Svanbergs novell Snyggt med solen, som skildrar städningen av en privatbostad. Tematiskt är dessa bidrag typiska för samlingen. /Magnus Nilsson.
Antologi med klassperspektiv
Skarpt läge
Nyvässade texter i tiden
red. Victor Estby
En antologi utgiven av Föreningen Arbetarskrivare 2010
[100912] “Nyvässade texter i tiden” står som underrubrik på ett av försättsbladen. Föreningen Arbetarskrivare har funnits sedan 1990 och dess målsättning är att utveckla den svenska arbetarlitteraturen och att främja författarskap med utgångspunkt i arbete och vardag. Detta är föreningens sjunde antologi.
Både etablerade författare och ännu inte professionellt utgivna är medlemmar i detta sällskap. Ett drygt tjugotal har bidragit med noveller och dikter till denna bok.
Den litterära kvalitén är hög. Med ett klassperspektiv som utgångspunkt skriver Jane Morén i novellen ”Betty & Klassklyftan”.
”Betty fyller på sitt glas och fortsätter, nu högljutt:
– Nu splittrar man folks vänskap, sätter medelklassen på fina bostadsrättsterrasser och skickar ut underklassen i förorten. Alla de ensamstående mödrarna, de sjuka farbröderna och sjukpensionerade torgrädda. De enkla vaktmästarna och slitna vårdbiträdena som inte fått lån till lägenhetsombildningarna. Nu har de en stämpel i pannan. Nekade det fina erbjudandet. Nu lastas de på kommunala färdmedel till områden där ingen vill bo.”
Torgny Karnstedts ”Flykten” beskriver ett flyktingöde så man känner att det är en människa av kött och blod det handlar om. Sonia Sigvardssons dikt ”Nedräkning i Hallonsnåret” uttrycker välfärdens nedmontering på tjugofyra rader. Gustaf Forssells novell ”Skoterförbud” tar upp klassperspektivet sett utifrån fjällmänniskors livsvillkor. Och i Micke Evhammars ”Kantpressen” gestaltas en långtradarchaufförs revansch.
”Han är som absorberad av det han gör, som om detta är hans berättigande i denna värld och samtidigt ett bevis på att han inte är den odugling som skolan en gång ville göra honom till.”
I Ann-Gerd Simus novell ”Dostojevskij” berättas om något jag själv tycker mig ha känt blivit allt vanligare i vårt samhälle. Snobbism. Om hur högutbildade ser ner på andra. En jubileumsfest för civilingenjörer på Kungliga tekniska högskolan blir en mardröm för undersköterskan Anna-Maria. Inte bara hennes bordskavaljer nonchalerar henne när han får klart för sig vad hon arbetar med. Hon blir också sextrakasserad av en annan man i det ”fina” sällskapet.
”Kan du inte sluta med det där klasstänkandet? Det är inte så världen ser ut idag” säger hennes oförstående sambo Mats.
Kerttu Jokelas ”De fyra sista” beskriver utnyttjandet av papperslösa flyktingar som svart arbetskraft – och om hur lätt det är att blåsa dessa människor på pengar!
Jenny Wrangborg är en spännande ny poet. Uppvuxen i Kristianstad men nu boende i stockholmsförorten Bagarmossen. Hon är utbildad till och jobbar som kallskänka. Tidigare har hon bl a varit städare, hemvårdare och fritidspedagog.
Sina 26 år till trots har hon en bred erfarenhet av arbete och hennes två dikter ”Allt skulle bli bra” och ”Löftet” förlorar aldrig klassaspekten och den politiska medvetenheten trots att orden kommer ur känslorna på ett centrallyriskt sätt.
Richard Jändels ”En sista chans” tar bl a upp hur en andragenerationsinvandrare blir bemött i det svenska samhället. Om hur det är att känna sig som svensk men aldrig bli sedd som det av svenskarna. Texten är samhällskritisk och analyserande. En framtidsbild där a-kassan och sjukförsäkringssystemets ersättningsnivåer närmar sig socialbidragsnivån finns med som dystopi i novellen. Men ändå andas texten hopp.
Den novell som gör starkast intryck på mig är nog Aino Trosells ”När vägarna är stängda”. Den har verklighetsbakgrund, lätt förtäckt, vad jag förstår. Om hur en tragedi drabbade en arbetskamrat till henne när hon var varvsarbetare i Göteborg, på den tiden varven fanns kvar.
Det enda jag riktigt saknar är en text som helt och hållet gestaltar arbetslöshet. Då det i dag dryftas om det finns någon arbetarklass eller inte – i synnerhet bland borgerliga debattörer och medier – är denna bok ett bevis på motsatsen. Dessutom vittnar den om att det finns författare som kan skriva om arbete och klass. Och på ett subtilt sätt belysa hur mångfasetterad denna fråga är.
Men arbetslösa är snart en egen klass för sig. En definitiv underklass, till och med. I synnerhet ekonomiskt. Förhoppningsvis finns det någon som orkar formulera och skapa hur det känns att bli så stigmatiserad som arbetslös, i kommande antologier från denna förening av arbetarskrivare.
▪ Leif Wilehag Tidningen ALBA
http://www.alba.nu/?showArticle=19668
I väntan på vår tids rapport från en skurhink
Recensioner
Anneli Jordahl spanar efter Sveriges nästa stora arbetarförfattare.
Publicerad: Måndag 4 oktober 2010 | 11:19 Malmö Fria tidning
Skarpt läge
Antologi
Red: Victor Estby
Föreningen arbetarskrivare
Senast jag höll föredrag i Stockholm om klass och litteratur räckte en byggnadsarbetare upp handen vid frågestunden. Han sade sig vara trött på att dagens arbetarförfattare skriver om förr. Han efterlyste ett nu. Vilka skriver om den otrygghet som råder på arbetsplatserna i dag?
Jag försökte räkna upp Kristian Lundbergs Yarden, Maria Hambergs Drömfabriken, Rolf Almströms Svart arbete, och poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson. Insåg att de var ganska få som skildrar storkök, vården, hamnarbete och byggarbetsplatser.
Vi kom fram till att litteratur tar tid, det är först i återblickande författaren ser klart. Men den kanske viktigaste förklaringen var: få som står mitt i vågar riskera sitt jobb. En sorts självcensur råder.
Arbetarlitteraturen har trots det en boom. Under 2000-talet dök den allt oftare upp i den självbiografiska trend som alltjämt råder. Ekonomiska kriser, folkvandringar och arbetslöshet satte spår i litteraturen. Många sökte sina rötter. Perspektiven underifrån blev bekräftade av både kritiker, läsare och prisjuryer.
Klasskildringen blev återigen intressant och gavs ut på såväl små som stora förlag. 90-talets framgångar hos Kjell Johansson, Elsie Johansson, Göran Greider och Majgull Axelsson följdes några år senare av Mikael Niemi, Torbjörn Flygt, Alexandra Pascalidou, Lena Andersson, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg. Listan kan göras betydligt längre.
Byggnadsarbetaren på föredraget hade förvisso en poäng. De flesta skildrar klassamhället under 1900-talet. Vi väntar ännu på vår tids rapport från en skurhink. Eller boken om byggnadsarbetaren som omkommer vid ett brobygge, under ackord, språkförbistring och försummade säkerhetsanordningar.
Men det finns ett arbetets nu i kortform. Dagens arbetsplatser och arbetslöshet kan man läsa om i Föreningen Arbetarskrivares nyutkomna antologi Skarpt läge. Här ryms noveller och dikter av etablerade författare som Aino Trosell och mindre kända men intressanta namn som Oscar Garcia – det enda utomnordiska namnet.
Symptomatiskt är att etniska svenskar fortfarande ”ger röst” åt arbetare med iranskt och somaliskt ursprung. Jag väntar och hoppas på att de själva skriver snart.
Oscar Garcia skriver om en städare av en radiostudio som låtsassänder ett sommarprogram där han säger sin mening om Sverige och svenskarna och spelar latinamerikansk musik. Det visar sig att programmet gått ut i etern. Det slår mig att arbetare aldrig förekommer som sommarpratare. Utlandsfödda får en kvot varje sommar, men då handlar det om författare, filmare och kända komiker. Public service ger ytterst sällan legitimitet åt arbetarklassen över huvud taget. Ett osynliggörande som skapar hemlöshet.
Men Skarpt läge finns. En läsvärd och välskriven antologi, genomgående realism, inget som sticker ut i språk och form. Maria Hamberg är som vanligt suverän på konkreta, detaljerade skildringar av arbetsmoment på fabriker: stressen, övervakningen, jargongen. Tre minuter max, för ett toabesök!
Elegant exakthet gäller också för Micke Evhammar som romandebuterade i fjol med Thick as a brick. I novellen Vi borde gå hem, som faktiskt handlar om en byggjobbare som omkommer, finns några fantastiska rader:
”Men det blev han. Växlande molnighet, svag vind. Han hade isterband i lådan.”
Vår nästa stora arbetarförfattare?
Anneli Jordahl
http://www.malmofria.nu/artikel/85408
De svagas styrka
recension i Tidningen Avsikter, nr 37
Det här är Föreningen Arbetarskrivares sjunde antologi med noveller och dikter av 21 författare, som Sven Wernström, Aino Trosell, Jenny Wrangborg och Oscar Garcia. Några av de medverkande försörjer sig nu på sitt skrivande, andra har kvar sina ”dagjobb” som kallskänka, undersköterska, byggnadssmed, fabriksarbetare…Arbetarklassen har dödförklarats ett par gånger om under senare år som gångbar politisk term men, precis som Andreas Svanberg skriver i förordet, de finns kvar ännu i dag: människorna som diskar på restauranger, städar hemma hos andra eller på kontor, kör lastbil och flyttar kantpressar. De som monterar bildelar och får höra hur lång tid momenten de utfört i åratal egentligen bör ta,
om man är effektiv. Och att ett ”normalt” toalettbesök tar tre minuter, om man inte ”maskar”.
Här gestaltas stycken ur dessa människors vardag i vår nutid och det är inte bara lågutbildade, stressade, timanställda svenskar, det är också papperslösa flyktingar som ibland arbetar helt gratis. ”Arbetsgivarna” ger dem kanske mat och husrum som i Kerttu Jokelas novell
”De fyra sista”, där Omar Murdoch från Gambia slitit från 10 till 22 fem dagar i sträck med att göra rent ett stall på en herrgård. Där har han fått sova i en ”drängstuga” och serverats enstaka måltider och långa föreläsningar om goda investeringar (= fabriker i de baltiska
länderna). I kontanter får Omar en tusenlapp fast han lovats 100 kronor i timmen. Manisje, i Richard Jändels ”En sista chans”, är född och uppvuxen i Sverige men får ständigt höra att hon är en jävla arab, ingen bryr sig ens om att hon stillsamt påpekar att hon är perser. Hon står och diskar på kvällarna, känner hopplösheten närma sig, är det så här resten av hennes liv ska se ut? Fast hon kan ändå inte låta bli att svara emot när den hotfulle kökschefen hånar henne och hon hoppas desperat på den där sista chansen att komma in på någon utbildning.
Många av texterna i Skarpt läge träffar rakt i mellangärdet, de övertidsarbetande lågavlönades verklighet stiger fram i blixtbelysning, det här är angelägen läsning! Den borde vara obligatorisk för alla borgerliga politiker. Jane Moréns ”Betty och klassklyftan”, Andreas Svanbergs ”Snyggt med solen” och Maria Hambergs ”Det är så här det är nu”, för att bara nämna några, skildrar just det pressade arbetsschema inifrån som de flesta bara ser resultatet av eller beklagar bristen på: ”det skulle produceras oavsett vilka som var på jobbet eller inte, då höll dom sig undan. Inte kunde dom komma och dilla om mänsklig arbetstakt när flera av oss skötte två stationer! I trettio graders värme!” Men det finns också ett stråk av stolthet över det ”enkla” arbete som yrkesmannen/kvinnan lärt sig utföra, som när Leffe i Micke Evhammars ”Kantpressen” klurar ut hur han ska flytta just en sådan: ”Ett svartsotigt monster
på sex ton.”
PIA LINDESTRAND
Tidningen Avsikter
Publicerade artiklar om Skarpt läge
Föreningen Arbetarskrivare 