Arbetarskrivare

Vi skriver om klass med klass.

Stipendium

 

Arbetarskrivares stipendium delades 2017  ut till Martina Lundgren, Luleå

stipendiat2017martinalundgr
Motiveringen lyder:

”Martina Lundgren placerar med stilsäker beskrivning såväl sina karaktärer som läsare direkt innanför väggarna på äldreboendet. Med väl avvägda detaljer och en stram men verklighetsnära dialog skriver författaren fram miljön på ett mycket trovärdigt sätt. Texten ger i sin enkelhet en djupdykning i hur det är att arbeta inom vården. Vi hoppas Martina fortsätter sitt skrivande, de litterära skildringarna från arbetslivet behövs och berikar.”

Maria är 37 år och bor i Luleå där hon är född och uppvuxen. Tidigare har hon bland annat arbetat i hemtjänsten och äldrevården men också som journalist och fotograf. Just nu utbildar hos sig till grafisk designer. Novellen A-korridoren är hennes skönlitterära debut.

– Att få det här stipendiet betyder jättemycket för mig, säger Martina Lundgren. Det är roligt att få uppmärksamhet för mitt skrivande och uppmuntran att skriva vidare. Novellen är en del av ett större skrivprojekt som jag hoppas kunna fortsätta med framöver. Jag är fascinerad av den ganska slutna värld som uppstår på ett äldreboende och de många olika människor som möts där.

Stipendiekommittén har bestått av Maria Hamberg, Pelle Olsson och Magnus Nilsson.

OM ARBETARSKRIVARES STIPENDIUM

Föreningen Arbetarskrivare delar sedan år 1995 ut ett litterärt stipendium till en lovande skribent som ännu inte kommit ut med någon egen bok. Priset kallades tidigare Fem Unga-stipendiet men heter numera Arbetarskrivares stipendium. Inriktningen är densamma; att belöna en icke etablerad författare för att inspirera till en fortsättning i föreningens anda. Det vill säga ett skrivande med utgångspunkt i arbetet med ett underifrånperspektiv, och för att utveckla den svenska arbetarlitteraturen. Namnbytet på stipendiet innebär att åldern hos den sökande inte längre spelar någon roll utan enbart den litterära skaparkraften.

Priset är på 5000 kr och delas ut på föreningens årsmöte. Om vinnaren inte är medlem i föreningen får den personen ett medlemskap under ett år som extra belöning. Stipendiet utlyses varje år i november och inlämning senast i januari. Utdelning sker i mars.

Stipendiekommittén önskar texter som skildrar:
Dagens samhälle
Arbetsliv och
Sociala sammanhang.

Ansökningskriterier  läggs upp här i nov 2017. Stipendiet delas alltid ut i samband med årsmötet i mars.

Alla tidigare vinnare finns listade nedan:

2016  Sofia Grunditz
stipendievinnaresofiagrundi

Stipendiekommitténs motivering lyder i sin helhet.

” Vi har valt att belöna Sofia Grunditz bidrag ”Ett brev pga. underjordisk hemlängtan” med Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2016. Det är en egensinnig och trovärdig skildring om att leva på samhällets undersida. En helgjuten text om att vara beroende av socialtjänstens välvilja i skuggan av föräldrarnas missbruk och fattigdom. Om att försöka skriva sig, läsa sig och musiklyssna sig till en plats i tillvaron. Om att ta makten över sin historia. Om att ärva ett liv i underklassen och köpa nya Reebooks för första socialbidraget, för ”ska man vara fattig kan man vara det med stil”.
Ett utdrag publicerades i KLASS nr 2-2016.

Sofia Grunditz  är en 27-årig växeltelefonist på Malmö Allmänna Sjukhus.
Hon har inte publicerat något tidigare men skrivit sedan hon var 14 år.

Juryn har bestått at författarna Victor Estby, Pelle Olsson och Maria Hamberg. Priset har delats ut på Föreningen Arbetarskrivares årsmöte i Stockholm 19 mars.

2015 Elin Cullhed

ELINCULLHEDARBSKRIVSTIP2015

Motivering:”Vi har valt att belöna Elin Cullheds bidrag, ett utdrag ur romanmanuset ”Gudarna”, med Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2015. Texten är originell, har ett friskt perspektiv och anslag. Där finns en charmig lek med språket, personerna träder fram och berättelsen är dessutom humoristisk. Den har ett klart underifrånperspektiv, som står mitt i – och berättar något viktigt om – Sverige idag. Som alla bra skönlitterära texter har den undertext och istället för gnäll har den ett jävlar anamma.”. Ett utdrag publicerades i KLASS nr 2-2015.

 

2014  Carola Ankarborg

CAROLASTIPENDIEVINNARE2014

Motiveringen: ”Vi belönar Carola Ankarborgs bidrag, diktsviten ”Vårdvikarien”, med Föreningen Arbetarskrivares stipendium 2014. Trots den frustrerade arbetssituationen för vikarier i äldrevården, som dikterna berättar om, är de skrivna med energi, värme och humor. Detaljerna är starka och välfunna. Varken personalen eller de vårdade gamla personerna blir figurer, utan träder fram ur sidorna som människor. Allting vilar på ett exakt och stilsäkert språk som gör att läsaren sugs in i en vardag och en arbetsmiljö som är på liv och död.


Carola Ankarborg är född 1978 och uppvuxen i Almunge utanför Uppsala, bor i Gävle. Har passerat några städer och flera skrivarkurser. Publicerad i Babel, Provins, FEL och i Wahlström & Widstrands antologi ”Debut 2005”. Med i Föreningen Arbetarskrivare sedan 2013. Vid sidan av vikariat inom äldrevården sysslar hon med fotografi, grafisk form, kulturarrangemang och skrivande. Läs artikel i Kommunalarbetaren. Läs artikel i Arbetarbladet

2013 Klara Hussénius, Stockholm 

klarahusseniusphotobyjanemo
FOTO: JANE MORÉN

Stipendiekommitténs motivering:

Texten har ett exakt språk – med njutbar rytm, fin känsla för gestaltning och vardagsdetaljer.

I sin utformning äger romanutdraget en osedvanlig originalitet. Spänningen och varvandet med kärlekshistorien mellan två kvinnor och arbetskamrater i äldrevården är stark. Klara Hussénius text leder också ut i världen och ger dessutom de borttynande, brutna pensionärerna bakgrundshistoria, värdighet och nyanser som gör läsaren berörd.

2012 delades stipendiet inte ut.

2011 Mimmi Sandberg

Motivering: På bara sex sidor lmimmiwyckas Mimmi Sandberg skildra ett helt människoliv, kantat av missbruk och svek, utan att slarva med gestaltningen, utan att bli sentimental eller överslätande, utan att generalisera. Det är ett särskilt skickligt hantverk att i de allra sista meningarna vända stämningen från nederlag till hopp. Vi kommer med intresse att följa Mimmis utveckling av sin novellkonst. Här kan du läsa en intervju med Mimmi i Kommunalarbetaren med anledning av priset. Läs Mimmi Sandbergs vinnarbidrag längst ner på sidan.


2007

Jenny Tedjeza

”I ett par korta kapitel om unga tjejer visar Jenny Tedjeza att hon behärskar de berättartekniska grunderna; levande personporträtt, precision och spänst i dialogen, exakt utvalda detaljer samt att hon i varje mening driver handlingen framåt. Hon inger därmed ett löfte om att ha en angelägen roman på gång.”

 2006

Ingen utdelning

 2005

Amanda Frank

”Texten behandlar ett aktuellt ämne, gestaltat inifrån och i en form som imponerar. En sorts poetisk saklighet öppnar bråddjup och rymd. Tätheten förstärks av medvetet valda berättarelement”.

Jenny Nyström, hedersomnämnande

”Stilsäkert gestaltas den punkt där vägarna skiljs, liksom människorna. Minimalistiskt och i mättade färger tecknas gränsen, precis där den dras, mellan olika klasser”.

 2004

Benny Holmberg

”Benny Holmberg skriver om människor i brukets skugga med patos, svart humor och befriande energi. Denna ymniga, nästa prosapoetiska fresk över sorgens, vredens och glädjens villkor bärs upp av ett djärvt, personligt språk. En modern politisk författare! En förnyare!”

Maria Gustavsdotter, hedersomnämnande

”Maria Gustavsdotter har kommit långt i sin utveckling som författare. Hon skriver medvetet komponerade och sammanhållna berättelser om människor, vilkas öden fångar vårt intresse och som vi berörs av. Hennes gestalter mejslas fram med små, varsamma medel och en fin känsla för bärande detaljer.”

2003

Peter Eriksson

”Med en imponerande närvarokänsla, ett språk som redan har ett omisskännligt, personligt och konstnärligt signum, beskriver han vår tids problematik med engagemang och utan pekpinnar.”

Maria Gustavsdotter, hedersomnämnande

”För ett välskrivet, omsorgsfullt utformat bidrag som på ett utmärkt sätt fyller novellens krav: Att inte utskriva allt – likt flytbojar över okända vatten. Att skapa ett eget litet universum.”

 2002

Ingen utdelning.

2001

Monica Andersson

”Med drastisk humor och egensinnigt, personligt språk fångar Monica Andersson ett stycke nutidsverklighet, som hon gestaltar med gott humör, kritiskt öga och en självklar tillit till de egna uttrycksmedlen.”

 

 2000

Oscar Garcia

”Med hjälp av ett målande språk och en självklar språkbehandling gestaltar Oscar Garcia dagens frågor. Med de erfarenheter som hans utländska bakgrund utgör, för han den svenska berättartraditionen vidare in i det moderna svenska samhället”

1999

Maria Hamberg

”Maria Hamberg har något att berätta. Med motiv från arbetslivet skriver hon detaljrikt och trovärdigt om vanliga, unika människor och hon gör det med inlevelse och ofta med en tragikomisk udd. Att en god historia har en väl förberedd men ändå oväntad upplösning vet Maria och vi hoppas härmed att hon fortsätter att utveckla denna sin specialitet.”

Lina Hagelin, hedersutmärkelse

”För en språkligt mogen och mycket angelägen poesi med motiv från unga människors allra mörkaste skuggsida. Lina (Ottosson) Hagelin använder och visar oss diktens möjligheter som befriare, tröstare och upprättare.”

Monica Andersson, hedersutmärkelse

”För ett språkligt formsäkert författarskap, som med humor och sinnlighet beskriver nutidsmänniskan. Allt kryddat med en nypa rättfram vardagspoesi.”

 1998

Monica Lehn Domnick

”Monica Lehn Domnicks dikter är skrivna med lakonisk distans och underfundig humor.  I överrumplande och avväpnande strofer får extrakilon och avbitna framtänder sin egen poesi. De sparsmakade texterna för tankarna till Slas och Bengt Berg, men med en alldeles egen, personlig ton vilken juryn hoppas att Monica ska fortsätta att ta sig.”

1997

Helén Lindgren

”För ett författarskap som med ett intensivt, personligt språk gestaltar nutidsmänniskans utsatthet, kärlekens möjlighet och omöjlighet, kampen mot känslomässig förstening.

Hon söker sig också till övergivna landskap, letar efter spår och minnen, lyssnar till ekot efter dem som gått före oss.

Den starka uppriktigheten i Helén Lindgrens författarskap gör detta till en befriande läsning.

En hoppingivande diktning som pekar utåt mot medmänniska och samhälle – och inåt oss själva.”

1996

Ingen utdelning

1995

Greta Sundberg

”För en löftesrik och ambitiös skrivkonst som hämtar näring ur modernt förortsliv och dessutom använder styrkan i det underifrånperspektiv som kännetecknar all god arbetarlitteratur. En välfunnen kombination av tradition och förnyelse.”
Ett vinnarbidrag: Mimmi Sandbergs

Trollfar

Han var sliten där han låg. I en sjukhussäng, med slangar genom huden, instuckna i blodkärl, lungsäck och den svullna buken. Ytterligare en slang hade de kört in i det allra heligaste. Han kunde inte ens pissa själv. Mer än sliten. I själva verket döende, det behövdes ingen Einstein för att göra det klart för honom. På morgonen hade en undersköterska rakat honom, en nödvändighet indirekt orsakad av hans kapsejsade leve

r. Den ständiga klådan var nästan värre än smärtan och hon hade sagt att en rakning kunde lindra åtminstone i ansiktet. Det hade tagit tid, med tvättning en dryg timme under vilken han kallat henne för ungefär hela listan av nedsättande epitet där ”jävla idiot” var det mildaste. Det hade inte hjälp den här gången heller. Lugnt och tålmodigt hade hon fortsatt, emellanåt gett honom aningen av ett leende och någon gång avbrutit arbetet för att hjälpa honom till en skönare liggställning när

värken blivit för svårt. När hon varit färdig med arbetet hade hon öppnat badrumsdörren. På väggen fanns en spegel som reflekterade bilden av en skägglös person. En varelse med utstående ögon, urgröpt ansikte och sjukligt gul hudfärg. Det tog ett tag innan han förstod vem han såg. ”Jonte”, tänkte han, ”den här gången är du verkligen rökt.” Inte var det så här han hade tänkt sig sitt liv; liggande i en sjukhussäng och matad med puréer. Ständigt ont, men han behövde inte tigga eller stjäla för att få lindring. De var generösa med sprutor, problemet var bara att de just inte hjälpte. Hans kropp var förstörd och absorberade nästan ingenting, vare sig läkemedel eller näring. Så hade han förstått det av doktorns förklaringar. Och där låg han, bakom dubbla dörrar i ett isoleringsrum. De öppnade bara en dörr i taget när de gick in eller ut. I början –när? Hur länge hade han varit i det här rummet?- hade också det gett upphov till ett och annat utbrott. ” Faen, jag är väl för i helvete inte pestsmittad!” hade han vrålat till de två sköterskor som med plastförkläden och handskar hade tvättat hans kropp. En av dem hade gett honom ett litet leende och sagt ”Nej, men du vet inte vad som finns ute på avdelningen. Magsjukor och annat, vi vill inte få med oss nåt in till dig så att du blir sjukare än vad du redan är. Så här gör vi hos alla våra patienter, som ett skydd för er allihop.” Den gången hade han känt en aning av skam men snabbt tryckt undan den, tillsammans med allt annat som hade med känslor att göra. Det enda han tillät sig var ilskan. Och det var det konstigaste av alltihop. Han blev helt enkelt inte klok på det. De borde ju vara förbannade på honom, alla de som i och för sig hade betalt för att ta hand om sådana som han. Vilket jobb de hade och ändå var där bara milda händer, mjuka röster och ögon utan tillstymmelse till förebråelse över vad han hade gjort med sig själv och sitt liv. Han funderade över det när han var vaken, korta stunder lite då och då fördelade under dygnets timmar. Sedan, en morgon, var det som om en pollett hade trillat ner. Varför skulle de vara förbannade? De hade väl nog med sitt. Det räckte alldeles tillräckligt med hans egen vrede, den ilska han riktade mot alla dessa vitklädda men som han fuller väl visste egentligen handlade om att han ville slå sig själv. Någon gång hade en sköterska frågat efter hans anhöriga. Han hade förnekat dem, sagt att han inga hade men hon hade envisats. Till slut hade han berättat att det fanns en dotter och sagt hennes namn. Men när sköterskan frågat om dottern inte borde få veta var han befann sig hade han fått ett vredesutbrott, skrikit, kastat vattenglaset mot henne och fått henne att släppa frågan. Inte ville Andrea träffa honom, de hade inte setts på femton år, sedan flickan var tre.

Han låg där i sängen, gled fram och tillbaka mellan dröm och vakenhet. Ibland kände han hur någon vände en kudde eller fuktade hans läppar med vatten. Någon gång pratade han med dem, men oftast sov han. Det var skönast så, också om de inre bilderna ibland gjorde riktigt ont. Han drömde sig långt tillbaka, till en stund med ett fyramånaders knyte i famnen. Två bruna ögon blickade rakt in i honom. Hans mage knöt sig, hjärtat hoppade till inför den öppna tillit han såg. Hon ville inte sova. Under de timmar han varit på sitt arbete hade hennes mor burit henne. Nu lämnade hon över barnet, med en blandning av uppgivenhet och ilska fräste hon: ”Ta henne, det är din unge också.” Och så försvann hon, ut genom dörren. Barnet var rött i ansiktet, svettigt efter timmar av gråt men i hans armar slappnade hon av. Mjukt sade han hennes namn och började sjunga den gamla barnvisan, men med egna ord. ”När Trollfar har lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen …” Hennes hand for upp och tog ett tag om hans hår, som för att säkerställa att inte också han skulle försvinna någonstans. Just där och då hade han lovat henne att alltid vara där-ett löfte han senare svek. I det ögonblicket hade han inte haft en aning om det som senare skulle komma. Chocken då han en dag kom hem och lägenheten var tömd. Ingen fru och, framför allt, inget barn. Eviga möten med socialtjänsten, där han mött fördömande blickar och anklagelser tagna helt ur luften av samma kvinna som månaden innan så hårt hållit på att den lilla ju också var hans. Oändliga resor

för att kunna träffa sitt barn, resor som kostat tid, pengar och en allt större uppgivenhet inför ett, som han upplevde det, kompakt motstånd från omgivningen. Mitt uppe i den processen hade han förlorat sitt jobb efter den vedertagna principen sist in, först ut. Det hade blivit en tillvaro där det var timme känts som om han höll på att gå i bitar. Han måste infinna sig hos arbetsförmedlingen, fylla i papper, gå på meningslösa kurser och göra sitt bästa för att försöka vara pappa också. Till sist hade han blivit utstämplad, med betalningsanmärkningar som följd. Därefter hade det gått fort. Men i drömmen höll han ett järngrepp om just den stunden; det lilla ansiktet som lystes upp av ett trött leende, ögonlocken som stängdes, förnimmelsen av hur den lilla kroppen till sist slappnade av under hans vaggande och skrovliga sång.  Den känslan …Han vaknade av en förändring. Paniken for genom honom och han försökte slita bort det som satt över hans näsa och mun. Under sömnen hade någon tagit bort syrgaskatetern ur hans näsa och ersatt den med en mask som tryckte mot huden. En hand tog ett stadigt tag om hans. Det var hon, den ljusa som rakat honom. Hon böjde sig fram, kom tillräckligt nära för att överrösta bubblandet från syrgasaggregatet och förklarade varför han behövde den extra syrgas som masken gav honom. Med sin fria hand strök hon varligt över hans ansikte. Sedan bad hon: ”Jonte, snälla Jonte- får jag ringa efter din dotter?” Bakom masken mumlade han något som kunde tolkas som ”Ring då för faen, bara jag får vara ifred.” Hon var snäll och menade väl men  Andrea skulle inte komma. Han hade fått sin chans, och sumpat den. Mellan dröm och vakenhet tänkte han på det som hade hänt ett år tidigare. Han hade sålttidningar för de hemlösa och av en annan försäljare fått ett kuvert i sin hand. I det låg ett brev från henne, dottern som letat över hela staden efter honom. Där fanns ett telefonnummer. Han hade ringt samma kväll, från ungkarlshotellet där han då bodde. Några enkronor hade skramlat i fickan och det hade räckt för att få låna telefonen på föreståndarens kontor. Samtalet hade inte varit långt. Orden hade kommit trevande och stötvis från dem båda men de hade gjort upp om att träffas redan dagen efter. Hon hade beskrivit den klädsel hon skulle ha och varit där i god tid, men inte lika tidigt som han. Han hade suttit där på en bänk, sett henne kliva av tunnelbanevagnen och sökande börja spana efter perrongen. Henne skulle han ha känt igen även utan den avtalade gröna jackan. Hon var kusligt lik honom, så som han sett ut som ung men i en mycket bättre version. Flickan var vacker, med svart spretigt hår som inramade ansiktet med de bruna ögon han mindes så väl. För första gången på många år kände han som ett hugg i trakten av hjärtat och magen knöt sig. En lycka for genom honom och han skulle precis resa sig upp när han ändrade sig. Hur skulle han kunna motsvara den förväntan och djupa glädje han anade i hela hennes gestalt? Hur faen skulle han kunna förklara alla dessa år då han varit frånvarande? Om hon frågade vad han hade gjort, var han hade befunnit sig? Han visste ju inte riktigt själv. Påtänd, söndersupen, på jakt efter något – vad som helst- som tillfälligt kunnat ge lindring. I alla fall de första åren. Senare hade det istället handlat om ett rent fysiskt behov, jakten på en kick det blivit allt svårare att uppnå. En glömskans värld, mil ifrån den han en gång varit. När hon hade ryggen till hukade han sig, vände om och gick mot utgången på perrongens andra sida. Det hade gått fort att ta sig därifrån. Anblicken av honom hade varit tillräckligt för att de mötande skulle slå ner blicken och väja för hans uppenbarelse. Samma dag hade han lämnat ungkarlshotellet, inte ens tagit med sig sina få ägodelar utan bara dragit. Vart mindes han inte längre.     Tiden mellan perrong och sjukhussäng var borta. I bakgrunden hörde han bubblandet från syrgasaggregatet. Han ville inte vakna, ha mer ont. Men en hand höll hans. Han öppnade ögonen och där var hon. Ett par välbekanta ögon, ett piercingsmycke genom näsan, svart, spretigt hår. Hans prinsessa, det vackraste han någonsin sett. Hennes ögon var tårfyllda men hon log när hon lutade sig fram. Med munnen nära hans öra började hon sjunga för honom. ”När Trollfar har lagt de elva små trollen ….” Och han slappnade av. Kramade handen en gång, två gånger, föste bort syrgasmasken och sade ”Glad att du kom. Älskar dig!” Sedan gav han efter. Blundade, lät sig vaggas till ro av sången. Ur den här sömnen skulle han aldrig vakna mer och det var helt i sin ordning.

 

7 thoughts on “Stipendium

  1. jag fick tårar i ögonen av denna rörande text

  2. Pingback: Skrivtävlingar 2013 « Rebecca Mörtberg

  3. Pingback: Skrivtävlingar 2013 | Lyckliga Lottas skrivtips

  4. Pingback: Skrivartävlingar –från andra sajter runt om i hela landet

  5. Pingback: Sök Arbetarskrivares stipendium 2014 | Jonna Lindberg

  6. Pingback: Anna Hellqvist » Att söka ett stipendium kan vara en bra start eller hjälp ditt skrivande

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: